Denna
artikel har publicerats i Resumé den 16 oktober 1997 Varje svensk medborgare är enligt yttrandefrihetsgrundlagen tillförsäkrad rätt att genom bl.a. etermedia offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst. Ändamålet är enligt lagtexten "att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidigt upplysning och ett konstnärligt skapande." De som drar en lans för den nuvarande kommersiella "lokalradion" ser yttrandefriheten främst som ett medel för näringsfriheten; att få marknadsföra varor och tjänster. Motivet bakom grundlagen är dock att ett fritt meningsutbyte förväntas slå vakt om det demokratiska systemet; att all makt utgår från folket. Regering och riksdag har därför ansvaret för att skapa regelsystem, som förhindrar att medierna enbart blir instrument för olika maktoligopol - vare sig det är Stenbeck eller staten. När "gamla" medier inte längre räcker till måste nya möjligheter tas i bruk. Detta är viktig när de traditionellt främsta bärarna av yttrandefriheten - dagspressen - når ut till allt färre medborgare; främst de som kommer att stå utanför arbetslivet och de som har invandrarbakgrund. Elektroniska medier, som radio, TV och Internet, blir för allt fler den viktigaste instrumentet för information och kultur eftersom de är snabba och kostnadseffektiva medier. Men det handlar inte enbart om kostnader. Hela kommunikationsprocessen från sändare till mottagare nu kan tillgängliggöras varje medborgare. Processen får en egen dynamik när dessa medier även konvergerar t.ex. TV via Internet och PC. Det blir således allt enklare att såväl producera som att sända elektroniskt. Ett naturligt led i utvecklingen är att journalister, i sina roller som ombud för yttrandefriheten, mister sina privilegier att få sätta dagordningen för debatten i medierna. Och även om medierna. Yttrandefrihetsgrundlagen stadgar att "det allmänna skall eftersträva att radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som leder till vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet". Riksdag och regering har haft många tillfällen att utforma en mediepolitik, som skulle kunna vidga medborgarnas möjligheter att ta mediet i egna händer i takt med att tekniken gjort radio och TV alltmer tillgänglig. Ett exempel är att de höga kvaliteten på de digitala videokameror, som nu kan bli var mans egendom, ger en bild- och ljudkvalitet tillräcklig även för sändning i de etablerade TV-kanalerna. Den ideellt drivna lokala TV resp. radion i Sverige har ända sedan starten från 80-talet fått verka på samhällets nåder och utan ekonomiskt stöd. Statens enda roll har varit att tilldela sändningstillstånd; för TV s.k. must carry-skyldighet för fri distribution i större kabelnät och i etern (närradion). I jämförelse med bl.a. Tyskland och USA är kopplingen mellan demokrati och medier bräcklig i Sverige. I dessa länder har yttrandefriheten i författningen en mycket starkare ställning. En struktur av icke-kommersiella lokala TV-kanaler har här byggs upp under tio resp. 25 år. - I Tyskland finansieras Offener Kanal i ett 40-tal städer (både radio och TV) med ca en (1) procent av TV-licensen. I USA har kommunerna rätt att genom koncessionsavtal med kabelbolag kräva fria s.k. public access-kanaler bl.a. för allmänhetens eget bruk och även avgifter upp till fem procent av kabelbolagens intäkter för bl.a. studios och medieutbildning. Reklaminslag är av bl.a. integritetsskäl inte tillåtna i accesskanalerna. - I Danmark ges nu statligt stöd till icke-kommersiella lokal-TV och närradiostationer liksom till många medieverkstäder. 1997 fördelas totalt 84 MDkr och under första kvartalet beviljades 106 radio- resp. 23 TV-stationer driftsstöd. Öppna Kanalen i Stockholm, Göteborg, Malmö och Västerås är några av ca 3.000 access-TV-kanaler i världen. Det är ett under att de svenska kanalerna överlever. De finansieras nästan helt genom ideellt arbete utan att åtnjuta något stöd liknande det samhället ger till t.ex. teater, tidskrifter, idrott. Den ideella föreningen Öppna Kanalen i Stockholm som sänder bl.a. förenings-TV, invandrarprogram, Stadsdels-TV, och spontan Vattenfestival-TV dygnet runt samt direkt från Riksdagen. Under flera år har också riksdagsledamöter från fyra partier motionerat för icke-kommersiell lokal-TV utan gehör i regeringskansliet och i etablerade massmedia. Trots ett uttalat stöd för denna form av television från tre partiledare liksom EU-parlamentet som förespråkat "åtgärder för att stödja medborgarradio/TV och öppna kanaler i syfte att ge medborgare direkt tillgång till och deltagande i ljud- och bildmedia. Utifrån den ökande betydelsen av elektroniska media för allmänhetens information stärks därmed den demokratiska processen." (Session document A4-0140-95). Ingen kulturminister har ännu utmanat etermediernas maktelit vars lobbyister knappast verkar för att "vanligt folk" skall få komma till tals på egna villkor i medierna. Till vanligt folk räknas i detta sammanhang faktiskt flertalet riksdagsledamöter och kommunpolitiker. Idag måste en politiker vara kändis - på samma sätt som journalister - för att få utrymme i rutan. Det finns inga skäl för att Sverige skall stå utanför en internationell utveckling av fria lokala radio- och TV-medier, som verkar vid sidan av privata och statliga kanaler. Och finns viljan så finns pengarna i form av en omfördelning av statliga medel; licensmedel, TV4:s koncessionsavgift och/eller tips/lotterimedel. Ett statligt initiativ öppnar även för stöd från kommuner och samhällsengagerade företag. Det finns också för den professionella delen av mediebranschen uppenbara nyttiga samband mellan medieutbildningen från grundskola till högskola och dessa nya mediearenor - public access radio och TV. Även kulturlivet behöver fria TV-kanaler som experimentella och rekryterande arenor, som alternativ till de etablerade kanalerna. Regering och riksdag skall inte bara stödja allas rätt till yttrandefrihet utan också möjliggöra för medborgarna att på egna villkor även kunna utöva denna rätt - genom ett deltagande i radio och TV-verksamhet. En samhällsstödd struktur behövs för en lokal medborgarradio/TV även i Sverige. En reform, som i förhållande till exempelvis presstödet blir mycket kostnadseffektiv - för demokratin. Stockholm
den 11 oktober 1997 |